– Jag vill att du söker upp den här mannen i Sverige och dödar honom.
Medan oktobermörkret sänker sig utanför den fullsatta lokalen, sitter åhörarna inne i värmen och håller andan. Gunnar Ekberg berättar om sina minnen från sina tio år i Informations Byrån, IB, för Criscom i Malmö.
Det började med att Gunnar och en kamrat dök på en förlist sovjetiskt trålare i Öresund. Efter att ha blivit välkomnade ombord på det sovjetiska skepp som låg förankrat ovan den förlista trålaren, och efter att fått dyka med en sovjetisk tungdykare, blev Gunnar kontaktad av IB. De ville att han och hans kamrat skulle tömma den sovjetiska trålaren, innan de sovjetiska myndigheterna hann göra det.
Ett minne från den händelsen, är att den sovjetiske tungdykaren, under sin dykardräkt komplett med tunga skor och hjälm med luftslang, hade på sig en blå cheviot kostym med en röd slips, berättar Gunnar.
Ett annat minne som ständigt följer Gunnar är Anselm Sakarias Dykén, den lilla grodan som hänger runt hans hals, och talar sitt tydliga språk om en grundlig värnpliktsutbildning som dykare i marinen.
Det var bland annat som dykare Gunnar Ekberg efter värnplikten genomförde resor till platser bakom järnridån, som då delade väst från öst. Under 60-talet var han till exempel på Kuba, där han deltog i en harpunfisketävling. Under en av dagarna på Kuba, vandrar Gunnar ner till hamnen.
– Är det där en Kalashnikov, frågade Gunnar en av de uniformerade vakterna i hamnen.
– Ja visst, sa vakten, och kastade i det samma vapnet i Gunnars famn.
– Där stod jag med ett skarpladdat vapen i handen, som jag fått av vakten. Det är också underrättelsetjänst, säger Gunnar och tillägger, – jag tror inte att någon av våra svenska poster under det kalla kriget frivilligt hade lämnat bort sitt vapen.
Efter att ha infiltrerat vänsterrörelsen i Göteborg under slutet av 60-talet, blev Gunnar sänd till de palestinska kamraterna i Mellanöstern, där han arbetade som rådgivare åt palestinierna, och lärde dem att spränga under vatten.
– Men vi lärde dem aldrig mer än de hade kunnat få kunskap om från sina sovjetiska kamrater, säger Gunnar. Det var under den här tiden i Mellanöstern, Gunnar blev ombedd att spränga ett skepp Beiruts hamn, leta upp en man i Sverige åt palestinierna. Det var också nu, han tillsammans med en grön liten ödla låg tryckt mot marken under ett israeliskt bombanfall och undgick att bli allvarligt skadad.
– Den gången var det riktigt nära, säger Gunnar Ekberg och fingrar på den lilla grodan som hänger runt hans hals. Mer om Gunnar Ekbergs minnen från tiden på IB kan du läsa i hans bok: De ska ju ändå dö: tio år i en svensk underrättelsetjänst, Fisher & Co, 2009
Text: Per Lundström